Erikas berättelse om sin son som försvann

När Andreas försvann i maj 2020 i Kungälv rasade mamma Erikas värld. Försvinnandet engagerade starkt och sökpådraget blev enormt med över 1 000 personer som deltog. Erika minns hur hennes medmänniskor och kontakten med Missing People blev en trygghet att luta sig mot mitt i stormen. 

– Medmänniskan har en så stor vilja att hjälpa till och söka men det behövs en organisation som leder det. För mig blev det en stor trygghet att det blev professionellt. Utan Missing Peoples stora organisation och erfarenhet hade det inte varit genomförbart, säger Erika. 

Själv var Erika delaktig i allt runtomkring sökinsatserna och tog sig an rollen som koordinator och skötte logistiken, allt ifrån att se till att det fanns mackor till att salta grusvägar. Allt för att förenkla och underlätta.  

– Gör det ni kan, så gör jag det jag kan. Det var mitt sätt att hålla mig uppe. 

I två veckor pågick sökinsatserna innan de fick det tragiska beskedet att Andreas anträffats avliden. I den ofattbara sorgen beskriver Erika hur möjligheten till ett avslut ändå har hjälpt henne.

– Det var ett konstant sökande varje dag och när man väl får beskedet vill man inte ha det. Men långsiktigt vill man ha ett svar. Jag relaterar till andra som inte får veta, till mammor som inte ens har fått besked. Jag har tusen frågor, men jag har i alla fall ett svar. 

Erika vill särskilt rikta ett varmt tack till anhöriga till ideella inom Missing People, som ägnar timmar av sina liv åt sökandet efter försvunna personer.  

– Stort tack till alla er Missing Peoples frivilligas anhöriga som låter er göra dessa enormt viktiga insatser, som var engagerade runt mitt barn. Det var så många som kom till oss i stället för att vara med sina nära och kära. Det betyder så mycket att veta att någon letar efter ens försvunna barn. Jag fick kraft av att medmänskligheten slöt upp. Det gav mig kraft, mod och styrka, i min mest kaotiska tid i livet.