Intervju med Patrulledare Gustav Bäck

Signalerna går och det duggar lätt utanför fönstret när jag ringer Gustav Bäck. Han är numera insatsledare, patrulledare och verksamhetsledare inom Missing People Kronoberg och han var ute på sin första sökinsats 2020, i pandemins första skede. Gustav börjar berätta om sitt engagemang och om sin familj vars stöd varit avgörande för att han har kunnat vara ute alla de timmar och år han har utöver sitt dagliga arbete. Den sökinsats som skulle komma att bli Gustavs första fick han reda på av sin fru om; Missing People var ute för att leta efter en pojke som försvunnit i Ljungby, och Gustav tog sig direkt till platsen tillsammans med sin svärfar. Han beskriver att han ställde sig i en lång kö till sökinsastsen, efter en halvtimme tog insatsledaren honom under sina vingar och så började sökandet. Sedan dess har Gustav fortsatt söka efter pojken och många andra personer som försvunnit kommande år. Han skrattar lite när han berättar att den första personen han gick tillsammans med i sökinsatsen hade en stor pannlampa, med sladd och laddad med extra batteri som lyste upp halva skogen, medan han själv hade en liten egenköpt från vanlig butik. Ljuset och initiativet han bar med sig inspirerade Gustav mitt i sökets allvar. På plats berättar han att det fanns ett vemod och allvar. Det var omkring 700 unika sökare som ryckt ut för att hitta den försvunna pojken - både hundekipage och volontärer - men Gustav säger att det kändes som att det var tusentals som slutit upp.

-Jag tänkte att om så här många människor kan ställa upp för en familj, då ger det mig hopp om att lika många skulle göra det om mitt barn eller min fru skulle försvinna.

Än idag är upplevelsen densamma berättar Gustav, hur han blir tagen vid varje sökinsats av hur många som ställer upp. Människor som varken känner den som saknas eller varandra och som infinner sig efter att ha läst på Facebook eller fått ett sms om att de behövs. Han säger att många tror att skallgången ska vara lika intensiv och skrämmande som de kanske sett på tv, men vill berätta att det går lugnt och metodiskt till och hoppas fler ska våga ansluta sig även om ett sökande kan vara tungt.

Jag frågar Gustav vad som berör honom mest i hans arbete med Missing People och hans svar är mötet med de anhöriga. Att höra om deras berättelser, minnen, oro gör att en inte vill ge upp, men det är också påfrestande. Gustav berättar om hur han själv kan bli kraftigt berörd och påverkad av möten med anhöriga och att det finns andra han låter ta den kontakten idag för att han ska kunna vara fortsatt stark i sökandet.

Gustav berättar om hur de inte alltid har resurser att söka på det sätt de behöver och att det kan leda till svåra avvägningar och val som kan göra att det tar längre tid att hitta personen som försvunnit. Längre tid att ge anhöriga svar. Längre tid i ovisshet, saknad och oro.  När Gustav slutligen får frågan om vad som får honom att fortsätta ställa upp trots motgångarna, är hans svar tveklöst:

-Det är mina barn. Om mina barn försvinner, hoppas jag att andra ska leta efter dem på samma sätt.

Jag tänker att han och de volontärer som är ute med honom i varje sökinsats vet att detta är varje förälders hopp och att ett försvinnande kan hända vem som helst plötsligt. Jag kommer att tänka på mina syskonbarn och små kusiner. Hur många skulle sluta upp? Skulle resurserna räcka till?

Vi tackar varandra för intervjun, säger hejdå och lägger på, men när det blir tyst i telefonen står svaret och frågorna kvar.

En intervju av Emilie Onnela