Intervju med Mickael Johansson

En dag i mars 2016 började Mickael sin resa med Missing People Halland, efter att ha sett en efterlysning på Facebook just efter att hans egen mormor gått bort.

– Min mormor var den viktigaste personen jag någonsin haft i mitt liv. Efterlysningen greppade tag om mig, vi satt där i soffan hemma och jag kände med hur den saknade personen är någon annans mormor eller farmor.

Efter att ha läst om Missing People och hur ingen ska försvinna utan att hittas, vände han sig direkt till sin sambo som gav honom en kram och önskade honom lycka till i sökandet. Därefter begav han sig till samlingsplatsen utan att veta vad som väntade.

– Hade det varit min mormor hade jag önskat att folk skulle hjälpa mig leta.

När Mickael infann sig på plats såg han andra klädda i Missing Peoples färger som han kände igen från efterlysningen. Han fick vägledning ut i sökinsatsen och det var början på hans erfarenhet av Missing People. Än idag upplever han att organisationen har samma struktur och hans förtroende för arbetet är lika starkt idag som då.

Innan Mickaels engagemang inom Missing People visste han redan hur det kunde vara att arbeta med människor eftersom han varit undersköterska och engagemanget för sina medmänniskor har han haft med sig länge. Han fortsatte som sökare och det tog många år innan Mickael tog klivet att bli patrulledare eftersom han väntade på att bli tillfrågad.

När han till slut fick ett mejl med information om utbildning och kom till kursen skrattade de andra i regionen - de tänkte att han redan var patrulledare med all sin erfarenhet. Utbildningen gick lätt för Mickael och han skrattar idag åt att han satt och väntade på frågan i så många år innan han tog initiativet.

– Jag kom in på utbildningen med erfarenhet många av de andra inte hade och jag kunde besvara allas frågor om hur en sökinsats går till. Allt från stort till smått, jag hade varit ute på allt och redan stöttat andra.

Med mångårig erfarenhet av organisationen berättar han att det som fortfarande berör honom mest är att se hur många som dyker upp på plats. Hur många som lämnat sina hem för att ansluta sig efter ett rop på hjälp från Missing People.

– Alla förtjänar att hittas. Ingen förtjänar att bli glömd. Jag har förstått i mötet med anhöriga att jag kan ge en trygghet genom att visa att jag är på plats för någon jag inte känner. Att veta att medmänniskor finns där för dig när du behöver är en trygghet, att samhället kan sluta upp. Många känner sig ensamma idag och ensam är sällan stark.

Mickael minns dem han sökt efter som valt att försvinna på grund av psykisk ohälsa och han önskar att de kunde se hur många som infinner sig för dem.

– De skulle se hur många som kommer för att de är borta. För även om en inte haft möjligheten och lyckan att träffa dem så betyder de mycket, det finns en person bakom varje försvinnande, en möjlig vän.

Mickael beskriver sig med ett skratt som en ödmjuk patrulledare, och han gör ett starkt intryck i sitt berättande om medmänsklighet, tålamod - och hur viktigt det är att ha stöd i ett samhälle där en lätt kan känna sig ensam. 

En intervju av Emilie Onnela.